Vill syndikalismen fritt arbete eller tvångsarbete?

AV CHRISTIAN CORNÉLISSEN, PARIS.

Tredje internationalens Bulletin du Bureau International publicerar sedan några månader tillbaka intressanta dokument beträffande den ryska revolutionen och den marxistiska "kommunismen". Sista numret (Petrograd, 20 februari 1920) ägnas organiseringen av den socialistiska verksamheten och innehåller en exposé över de bolsjevistiska synpunkterna angående "den tvungna arbetstjänsten", en exposé som klart ådagalägger skillnaden i synpunkter mellan de ryska "kommunisterna" (marxisterna) och de vest- erländska kommunisterna (frihetliga kommunisterna) beträffande organiseringen av arbetet i det framtida samhället.

Som bekant har det ryska kommunistiska partiets centralkommitté, enligt en rapport från L. Trotsky, formulerat de allmänna principerna för "mobiliseringen av proletariatet", det "obligatoriska arbetet", "militariseringen av den nationella ekonomien" och "de militära enheternas brukande för ekonomiska uppgifter".

Om det i denna exposé gällt förbigående åtgärder, som påtvingats den ryska arbetarbefolkningen av krigets hårda nödvändighet, så skulle det vara onödigt att här diskutera dem.

Men dessa principer få en verklig betydelse, när man vet, att det ryska kommunistiska partiets centralkommitté betrakta dem som ett uttryck för själva socialismens väsen.

"Den socialistiska regimen, säger centralkommittén, förkastar kategoriskt principen om "arbetets frihet", karaktäristisk för den liberala kapitalistiska regimen, — en princip som i det borgerliga samhället representerar friheten för en del att exploatera de andra, och friheten för dessa andra att bli exploaterade".

Låt oss för ögonblicket lämna åt sidan, vad "arbetets frihet" innebär i det nuvarande borgerliga samhället, men låt oss konstatera, att det är att misskänna socialismens djupare innebörd, — det vill säga arbetarsocialismen, socialismen sådan den förstås i Vest- och Mellan-europa, — när man vill påstå, att socialismen, kategoriskt förkastar principen om "arbetets frihet".

Tvärtom: antingen måste "arbetets frihet" erkännas av socialismen som en grundläggande princip och som själva basen för dess konstitution, eller också har "socialismen" icke ringaste utsikt att lyckas i de modärna länderna med en framskriden civilisation.

Den modärna socialismen — vi tala icke om den ryska bolsjevismen — är en folklig rörelse, skapad, icke av en intellektuell elit, men av arbetarmassorna själva efter den kända principen: "arbetarnas frigörelse måste vara arbetarnas eget verk".

De sista orden härstamma från Karl Marx som vi känner tillräckligt noga, både hans arbete och hans liv, för att kunna påstå, att han skulle vara den förste att fördöma den nuvarande bolsjevismen, och för att säga, att "proletariatets revolutionära diktatur", som man i Ryssland nu söker täcka med Marx’ namn, är något helt annat än en diktatur av proletariatet själv.

Den nuvarande bolsjevismen förkastar mera kategoriskt de stora franska och engelska socialisternas teorier, Godwins, Owens, Fouriers och Proudhons, än marxismens. Men allra mest framträdande är dess motsättning till den modärna syndikalismens uppfattning.

Alla socialist-kommunistiska teorier har hitintills förblivit rena teorier. Bolsjevismen och syndikalismen däremot är former för förverkligande, för en verklig social rekonstruktion. Men syndikalismen bygger på massornas direkta aktion, på folkviljans suveränitet. Och denna anda är oförenlig med varje tanke på militarisering.

Den modärna syndikalismen fordrar rörelsefrihet för arbetaren i sin fackförening och denna fackförenings autonomi i alla inre angelägenheter; sammalades det nationella fackförbundets autonomi i det internationella fackförbundet för branchen.

Enligt syndikalismens principer tillkommer icke de avgörande besluten om arbetets organisering någon som hälst kår av funktionärer, men massornas kollektiva vilja tagande sig uttryck som regel och i lugna tider i kongressbeslut och referendum, eller i undantagsfall genom spontana manifestationer, offentliga möten.

Överförandet av arbetarrörelsens ledning i händerna på regeringen, som för närvarande är förhållandet i Ryssland beträffande arbetarnas fackliga organisationer och kooperativa företag, är otillåtligt ur syndikalistisk synpunkt.

Man måste bestrida bolsjevismen all karaktär av arbetarsocialism. Bolsjevismen kan på sin höjd jämföras med den patriarkaliska socialismen som under 13- och 1400-seklet rådde i Paraguay under jesuiternas regim. Om man föredrar en jämförelse med modärna institutioner, så är bolsjevismen stats-socialism eller statskapitalism, vilket man vill. Vad däras adepter, nymarxisterna, vilja, det är i själva verket att förvandla industrierna till offentliga inrättningar med bolsjeviker i spetsen.

I de "allmänna principer" för "proletariatets mobilisering", som publicerats i ovannämnda bulletin från tredje internationalen, ger man följande motiv för rättfärdigandet av regimen med det tvungna arbetet:

"Då grundproblemet för den sociala organisationen innebär en kamp mot fysiska förhållanden, som äro fientliga mot människan, fordrar socialismen, att alla samhällets medlemmar skola vara förpliktade att deltaga i den materiella produktionen; dess uppgift är att på detta område tillämpa den rationellaste, den längst gående och framförallt den mest tilldragande arbetsformen: det offentliga arbetets form. Således bör principen om det allmänna obligatoriska arbetet, stadfäst av ryska socialistiska federativa sovjetrepublikens grundlagar, nu tillämpas på ett allmänt och praktiskt sätt".

Det är tydligt, att man kan fordra en förpliktelse av alla samhällets medlemmar att utöva ett eller annat produktivt arbete (vi tala icke uteslutande om den materiella produktionen) utan att arbetets organisering försiggår uppifrån och ned, som i Ryssland, enligt principen: "allmän mobilisering" av befolkningen och "militarisering" av arbetet.

I det stora hela kan man konstatera, att den bolsjevikiska regeringen i Ryssland utgått från absolut sunda principer, men att denna rörelse degenererat under händelsernas tyngd.

Den har framförallt degenererat under inflytandet å ena sidan av bristen på upplysning och allmän civilisation hos de folkliga massorna, å andra sidan av däras sorglöshet och ringa lämplighet för det regelbundna och intensiva modärna arbetet.

Så mycket mera olycksdigert skulle det vara att nu vilja tillämpa den bolsjevistiska regimen och isynnerhet dess principer om industriernas militarisering i Vesteuropas länder, som haft en arbetarrörelse, politisk och ekonomisk, i mer än ett kvarts sekel.

I alla våra moderna länder skulle arbetarna vara de första att revoltera mot varje försök i denna riktning.

Våra dagars lönearbetare fordra icke bara bröd men också frihet!